Det är nu nästan fem år sedan jag för första gången gjorde rollen som Hagbard. Det var en oförglömlig sommar. Vi repeterade i nästan outhärdlig tropisk sommarvärme och magiska solnedgångar synkade med handlingen i pjäsen. Sedan dess har jag jobbat som skådespelare (Liseberg, High Chaparral och Astrid Lindgrens Värld) och skaffat mig en yrkesexamen som fritidspedagog med inriktning på teater och cirkus. Det har varit några dynamiska år och min uppfattning om rollfiguren Hagbard har helt naturligt påverkats.
Jag skulle vilja påstå att årets Hagbard kommer att vara mer bångstyrig och viljestark än tidigare. Han styrs helt av kärlekens magiska kraft och är beredd att betala vilket pris som helst för att få ett liv tillsammans med Signe. Han är ju dessutom nära att lyckas, men inser inte när de risker han tar blir omöjliga att hantera. I början av berättelsen är Hagbard en kille med lyster som en nutida rockstjärna, hövdingason och krigshjälte som han är. Man får anta att han är populär bland kvinnorna. Signe är den första tjej i hans liv som vågar retas och visa attityd mot honom. Hon är annorlunda och han blir blixtförälskad. Som alla häftigt förälskade män blir han lite dum. I sitt övermod utmanar han krafter som han borde respektera. Han gör sig döv inför väldigt tydliga varningar, och det leder till katastrof.
Visst är den här historien tragisk, men den rymmer också ett hoppfullt stråk. De älskande dör, men fiendskapen mellan deras familjer och kravet på blodshämnd upphävs. Livet går vidare.
