Det finns faktiskt en anknytning till Shakespeare i sagan om Hagbard & Signe. I den krönika där den första kända nedteckningen av sagan finns (Gesta Danorum), berättaren krönikeskrivaren Saxo om den danske prinsen Amlethus. Saxo skrev sin krönika under 1200-talets första decennier, men berättelsen cirkulerade senare i bearbetad form i bland annat Italien och Frankrike. Vem som tog upp berättelsen om den danske prinsen i England diskuteras fortfarande bland forskarna. Det finns det som menar att ursprungssagan faktiskt är Shakespeares version och att han endast lånade huvudpersonens namn och geografiska hemort från Saxo. Andra pekar på någon av de andra elisabetanska dramatikerna – Thomas Kyd, Christopher Marlowe, Ben Johnson, etc.
Ingen vet säkert, men men det finns både skillnader och likheter mellan Saxos berättelse om Amlethus och Shakespeares berömda pjäs. Hos Saxo är huvudpersonen en hämndgirig maktperson som faktiskt lyckas erövra kungamakten. Hos Shakespeare är han en inåtvänd grubblare som länge tvekar att skrida till handling och därför går under. I delar av handlingen finns det likheter, men det är omöjligt att dra absoluta slutsatser. Det är ett känt faktum att många elisabetanska dramer baserades på antika berättelser (Senecas tragedier, Ovidius metamorfoser, Protagoras skildringar av historiska gestalter, etc.) För oss som ”snöat in” på Hagbard & Signe är det lite spännande att tänka på möjligheten att just den sagan kan ha legat till grund för kärleksdramat Romeo och Julia. Det finns både likheter och skillnader i de båda dramernas berättarstruktur. Det får emellertid stanna vid en tankelek. Vår pjäs är ren fiktion. Den är baserad på en fornnordisk saga. Redan det innebär att varje anspråk på historisk autenticitet blir lite larvigt. Det är en bra historia. Det räcker så.
